Följande text är en något omarbetad version av en text jag skrev tillsammans med statsvetarna Anders Carlander, Patrik Öhberg och Frida Sandelin till den västsvenska SOM-undersökningen Ingen kommer undan kulturen (2019).
När kultur behandlas vetenskapligt inom ämnen som antropologi, etnologi eller sociologi är begreppets innebörd som regel bredare än de tre vardagliga användningsområdena jag diskuterade i föregående post. Ett vanligt sätt att beskriva skillnaden mellan den vetenskapliga och vardagliga definitionen är att inom den förra behandlas kultur som ett verb, snarare än ett substantiv. Kultur är något vi människor gör kontinuerligt genom våra sätt att tala, handla och interagera med varandra. Med denna förståelse blir kultur en ständigt pågående och föränderlig process som är öppen för omförhandling, inkonsekvenser och motsägelser. Det vore dock felaktigt att enbart karaktärisera kulturen som ombytlig.
För att förändring skall bli ett meningsbärande koncept måste det också finnas någon form av kontinuitet. Tradition och arv är avgörande komponenter i kulturens meningsskapande funktion och utan kontinuitet skulle samhället i sig vara en omöjlighet (Hastrup, 2010). Samtidigt är det viktigt att ha i åtanke att det förflutna kan vara en flexibel resurs i historieskrivningen. Även här krävs ett kritiskt öga på hur historien åkallas för att förklara samtiden och vem eller vilka som osynliggörs i dessa processer. Ett exempel på detta kan ses inom våra kulturhistoriska museer, där folklig kultur länge uteslöts till fördel för aristokratins liv och leverne (Grahn 2006; Hyltén-Cavallius & Svanberg 2016).
Kulturens funktion kan sägas vara att förmedla mening människor emellan och den binder oss samman genom en väv av betydelser. Detta innefattar såväl den konkreta förmedling av mening som inryms i språk och andra kommunikativa former, som den mer existentiella form av mening som berör värdet av och syftena med våra liv och samhällen. Denna förståelse av kultur hämtas främst ur Clifford Geertz antropologiska klassiker The Interpretations of Culture (1973), där kultur beskrivs som symboliska mönster för meningsskapande, vilka över tid traderas och delas mellan människor. Detta gör det möjligt för oss att kommunicera och utveckla förståelsen för våra liv samt vår plats i tillvaron.
Detta innebär att kulturen står att finna i människors huvuden och föreställningsvärldar, men även i varje del av den mänskliga samvaron – som språk, konst, byråkrati, teknologi och infrastruktur – då dessa villkorar våra liv, sätt att kommunicera och finna mening. Oavsett om kulturen är påtaglig som en byggnad eller svårfångad som en outtalad norm både möjliggör den och kringskär den individens livsvillkor. Genom meningsskapande system och kategoriseringar blir det möjligt för oss att skilja saker från varandra – så som vi skiljer vänster från höger – vilket låter oss navigera vår tillvaro. En obönhörlig konsekvens av denna form av kategorisering tycks dock vara att den även leder till upprättandet av hierarkier där somligt betraktas som positivt, rätt eller normalt medan annat blir avvikande, farligt eller skadligt (Öhlander 2005). Makt är därför en central aspekt av kulturen och den omvandlas kontinuerligt till en konfliktyta, i fråga om vem eller vilka som har möjlighet att diktera vad som är att betrakta som gruppens normer och konventioner.
Denna förståelse förflyttar fokus från kultur som en uppsättning statiska egenskaper eller ting, till dess kontrastbundna karaktär. Kulturella särdrag blir först blir synliga och verksamma när de sätts i jämförelse med något annat. Om vi exempelvis skall kunna säga något om vad som utgör finkultur måste det finnas en populär- eller skräpkultur att jämföra med; för att kunna peka ut svensk kultur krävs det att vi kontrasterar denna mot andra kulturella gemenskaper. Då kommer även olika egenskaper att framträda och framhållas som typiska beroende på vad som står som jämförelse. Ett något banalt exempel på detta framträder om vi ser till våra grannländer: En vanligt återkommande, stereotyp bild av den svenska kulturen är att den är återhållsam och stel, särskilt i jämförelse med de gemytliga danskarna. Bilden av den svenska kulturen blir dock som regel en annan när jämförelsen istället görs med våra finska grannar, där kontrasten mellan de kulturella sammanhangen ofta framhålls som liknande men där svenskarna istället är de som får axla positionen som sociala och utåtriktade (Daun, 1988;1998). Kulturen är med andra ord inte essentiell – det vill säga statisk och av naturen given – utan relationell, då den blir synlig och påtaglig genom kontraster, vilka får olika egenskaper att framträda beroende på vilken referenspunkt som används.
Denna mer flytande, processuella och komplexa förståelse av kultur riskerar dock i gengäld att framstå som otymplig och verkningslös när det kommer till att upprätta konkreta handlingsprogram eller fatta politiska beslut (Pripp & Öhlander, 2005). En betydande lärdom att ta med sig från den vetenskapliga kulturförståelsen är att kulturen kan förstås som den lins – bestående av vårt språk, värderingar, traditioner och institutioner – genom vilken vi ser och förstår vår omvärld. På så vis är den oundviklig och ofrånkomlig, då det enbart är genom denna lins som tillvaron blir begriplig och hanterbar. Det innebär också att de kulturella normer vi fostras in i ofta förblir osynliga för oss själva, då de framstår som just normala och naturliga.
En konsekvens av detta är att kultur som tankemodell tenderar att belysa och ibland överdriva skillnader, eftersom sådant vi delar med andra filtreras bort av den kulturella linsen. I ett land som Sverige, vars moderna historia i hög grad präglats av en ingenjörsmässig, rationalistisk och sekulär syn på samhällsbyggandet, kan detta vara särskilt viktigt att ha i åtanke. Med denna världsåskådning behandlas lätt kultur som något som bara ”andra” har och påverkas av. Även om rationalitet och logik är värden vi gärna betraktar som universella och neutrala, är de i allra högsta grad en del av en kulturell logik och omöjliga att särskilja från sin historiska bakgrund och de samhällsinstitutioner som upprätthåller dem.
Läsning
Daun, Åke (1986). The Japanese of the North — The Swedes of Asia? Ethnologia Scandinavica. A Journal for Nordic Ethnology, s 5-15.
Daun, Åke (1998). Describing National Culture – is it at all possible? Ethnologia Scandinavica. A Journal for Nordic Ethnology, s. 5-19.
Geertz, Clifford (1973). The Interpretation of Cultures: Selected Essays. New York: Basic Books.
Grahn, Wera (2006). ”Känn dig själf”: genus, historiekonstruktion och kulturhistoriska museirepresentationer. Linköping: Tema Genus, Linköpings universitet
Hastrup, Kirsten (2010). Kultur: den flexibla gemenskapen. Lund: Studentlitteratur.
Hyltén-Cavallius, Charlotte & Svanberg, Fredrik (2016). Älskade museum: svenska kulturhistoriska museer som kulturproducenter och samhällsbyggare. Lund: Nordic Academic Press.
Pripp, Oscar & Öhlander, Magnus (2005). Kulturbegreppets användningar och sociala betydelser. Kulturstudier i Sverige. Nationell forskarkonferens, No. 015, Linköping University Electronic Press, s. 835-850.
Öhlander, Magnus (2005). Inledning. I Öhlander, Magnus (red.) Bruket av kultur: hur kultur används och görs socialt verksamt. Lund: Studentlitteratur, s. 11-42.