I fredags deltog jag i en kort intervju i P4 Malmöhus med anledning av att Rysslands invasion av Ukraina lett till tomma butikshyllor här på hemmafronten, precis som vid utbrottet av covid-19-pandemin. Där det då var toalettpapper, paracetamol och pasta som var mest begärligt, har det nu istället varit plastdunkar, stormkök, vevradior och jod som beretts utrymme i media. Sannolikt kan detta i någon utsträckning tas som ett tecken på att Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps kampanj Om krisen eller kriget kommer (2018) fått ett något fördröjt genomslag, vilket Anna Teljfors – risk- och kriskommunikatör vid MSB – diskuterade i P1 Morgon den 3:e mars. Precis som under våren 2020 kan en tillströmning observeras till prepping-grupper i sociala medier, där mer erfarna medlemmar tålmodigt svarar på nybörjares upprepade frågor om vilken vevradio som är bäst, hur ofta vatten upptappat på dunk bör roteras eller om ett Trangiakök med gas- eller spritbrännare är att föredra.
När jag blev intervjuad kom många av frågorna att handla om varför människor köper på sig varor i oroliga tider, vilket egentligen inte är det jag undersöker inom projektet. Att människor införskaffar förnödenheter de saknar i hushållet inför vad som uppfattas som en förestående kris är väl egentligen inte så konstigt, även om det kan ta sig något iögonfallande uttryck – så som ”toapapperskrisen” 2020. Frågan jag försökt närma mig har istället varit hur och varför en liknande form av förberedelser sker utan att krissituationen är tillsynes så nära förestående – det vill säga att preppa. Tveklöst hänger de två beteendena ihop, men de är inte synonyma. Relationen dem emellan kompliceras ytterligare när nykomlingen prepping skall inordnas bland existerande svenska begrepp för att lägga saker på hög, såsom bunkra och hamstra – två begrepp vars inbördes relation redan är otydlig. Lägg till detta det förhållandevis nyligen inlånade hoarding-begreppet, vilket beskriver ett mer tvångsmässigt beteende, så finns det gott utrymme för begreppsförvirring. Vad jag dock med viss säkerhet kan säga är att fler av de intervjupersoner som deltar i min undersökning skulle vända sig mot att deras krisförberedelser benämndes i termer av hamstrande eller hoardande. Vissa av dem ställer sig även tveksamma till att tala om det de ägnar sig åt som prepping (mer om detta vid ett senare tillfälle), men för att bringa lite begreppsmässig ordning kommer jag här använda mig av bunkra som ett ”neutralt” begrepp för att lägga saker på hög inför framtiden, medan preppa och hamstra är två kulturella uttryck för liknande praktiker, där den förra är proaktiv och den senare reaktiv; är det en fråga om att långsiktigt förbereda sig i händelse av sämre (fram)tider eller att hastigt fylla kindpåsarna medan tid ännu finnes?
I tidigare inlägg på bloggen har jag skrivit om kulturforskning, då inte minst om hur kultur kan förstås genom kontrastiva praktiker, där egenskaperna hos en kategori synliggörs genom att peka ut vad den inte är. Denna typ av gränsarbete blir som regel än viktigare när det kommer till sådant som upplevs ligga nära den egna kulturen, gruppen eller identiteten och det är därför inte förvånande att förutseende preppers vill fjärma sig från hetsiga hamstrar, även om det som skiljer dem åt tillsynes främst är en fråga om när de köpt sina stormkök och vattendunkar.
Forskarna Norah Campbell, Gary Sinclair och Sarah Browne (2019) har undersökt digitala, europeiska preppingnätverk och beskriver i en forskningsartikel de olika former av legitimeringsstrategier som de som preppar använder för att accentuera logiken och rimligheten i det egna agerandet. Dessa strategier innefattar bland annat denna form av kontrastering mot andra samhälleliga grupper – det som brukar kallas för othering eller andragörande. Intressant nog är ”den paranoide amerikanen” en av dessa grupper, där bilden av preppers som presenteras i National Geographic Channels program Doomsday Preppers används som kontrastpunkt. Den amerikanske preppern framhålls som allt för materialistisk, isolationistisk och vapenfixerad – en stereotyp bild som även används av de personer jag intervjuat för att tillskriva sig själv en mer sansad och socialt acceptabel form av prepping.
Nästa grupp Campbell, Sinclair och Browne (2019) menar används för att avgränsa och legitimera den egna gruppen bland preppers är ”grannen”, då denne närstående främling lätt kan utgöra ett implicit eller explicit hot i en krissituation. Detta manifesteras ofta i en form av moraliska ”what if?”-dilemman i de digitala forum som undersöks; vad skulle du göra om grannen knackar på dörren efter att skiten träffat fläkten? Skall du dela med dig av det du har eller låta dörren vara stängd? Om du delar med dig, finns det då risk för att andra får höra om att du sitter inne på förnödenheter? Om du inte delar med dig, finns det risk för att en våldsam situation uppstår? Grannen som figur i denna typ av kontrafaktiskt berättande manifesterar en central kulturell fråga i samtiden som preppandet ställer på sin spets, rörande hur ansvar fördelas mellan individ och kollektiv. Även denna form av diskussioner förekommer bland mina intervjupersoner, men det är också värt att notera att en återkommande uppmaning i svenska preppersammanhang är ”Lär känna dina grannar!”. Om vi gör förberedelser tillsammans med de runtomkring oss kan den typ av konfrontation som utmålas ovan undvikas, lyder resonemanget i korthet.
Den tredje gruppen som används som kontrastpunkt är ”den beroende medborgaren” – ett samhälleligt mainstream som framställs som omedvetet och ointresserat av de risker de står inför – inte olikt hur begreppet ”sheeple” används för att beskriva den massa som likt en fårskock följer med strömmen. Deltagarna i Campbell, Sinclair och Brownes undersökning menar att de istället valt att gå sin egen väg och att de medvetandegjort sig själva i relation till det senmoderna livets många faror. I och med pandemin såväl som krigsutbrottet dyker ”hamstern” upp som en liknande figur bland de personer jag intervjuat, likväl som i prepping-grupper online. Delandet av bilder på tomma butikshyllor bemöts med såväl gråt- som skrattemojis, vilket i kommentarsfält reflekteras i bestörtning och viss skadeglädje inför gemenemans bristande beredskap. Bland mina egna intervjupersoner gjordes en liknande gränsdragning ofta i samband med att jag frågade dem om hur deras prepping varit till hjälp under pandemin, där svaret allt som oftast blev en variant på ”Jag behövde inte köpa toalettpapper i alla fall!” – en tydlig signal från intervjupersonerna om att de minsann inte deltagit i den hamstring som pågick i pandemins inledning.
Denna gränsdragning rymmer givetvis flera dimensioner, inte minst moraliska sådana. Den som redan preppat behövde vare sig bidra till någon panikstämning, till att andra blev utan nödvändiga varor eller till ökad smittspridning då de kunde ”gå och handla i förrådet” istället för att trängas i butiken. Toapappret får stå som ett ”vad var det ja sa” och ”den andre” ritas ut i hamstern, vilken genom sin kortsiktighet utsätter sig själv och andra för risk. Denna form av argumentation ter sig fullkomligt logisk, men för närvarande sätter jag parentes kring preppandets samhälleliga fördelar för att fokusera på dess kulturella uttryck. Det som framträder i kontrastarbetet mot de som hamstrar är en fabelliknande sensmoral som minner om Aisops berättelse om gräshoppan och myran (Campbell, Sinclair och Browne 2019:808). Den förra lekte och spelade sommaren igenom, medan den senare slet och byggde på förråden. Sommaren följdes av hösten vilken i sin tur följdes av vintern, där myrans flit belönades medan gräshoppan fick gå såväl kall som hungrig.
I en annan kontext hade samma fabel kunnat användas för att göra en annan poäng (till exempel om det otacksamma i att vara kulturarbetare under pandemin), men här – inför den av den metaforiska vinter bestående av konflikt, ekonomisk oro och varubrist som motiverat mång att börja preppa – får den illustrera en form av pessimistisk moral som skiljer brukas för att dra en linje mellan preppern och hamstern.
Läsning
Campbell, Norah; Sinclair, Gary & Browne, Sarah (2019). “Preparing for a world without markets: legitimizing strategies of preppers.” Journal of Marketing Management 35, no. 9-10, 798-817.