Följande text är en något omarbetad version av en text jag skrev tillsammans med statsvetarna Anders Carlander, Patrik Öhberg och Frida Sandelin till den västsvenska SOM-undersökningen Ingen kommer undan kulturen (2019).
På frågan om vad etnologi – min akademiska hemdisciplin – är, så är en återkommande förklaring att det är en disciplin där ”människan som kulturvarelse” undersöks. Även om detta inte alltid gör saker och ting klarare (vilket jag skrivit en del om tidigare) så ger det ändå en fingervisning. Det är inte människan som biologisk, psykologisk eller statistisk varelse som är i strålkastarljuset, utan något annat. För att detta ”annat” skall bli mer greppbart och för att det skall vara tydligare vad jag menar när jag skriver om prepperkultur tänkte jag därför ägna dagens inlägg åt lite begreppsdefinition.
Kultur är ett begrepp som de flesta av oss använder på ett självklart vis, men som ändå kan vara svårt att ge en tydlig definition av när vi avkrävs en mer specifik förklaring av dess innebörd. En anledning till det är att kulturbegreppet kan sägas vara ackumulativt; nya innebörder av och användningsområden för begreppet har tillkommit genom historien utan att egentligen ersätta gamla betydelser. Det gör att kulturbegreppet motsägelsefullt och komplext, samtidigt som det används för att beskriva samhälleliga fenomen som i sig ofta ter sig komplexa och svårfångade. Ordet har sina rötter i latinets cultura – vanligen översatt som odling eller bearbetning. I antiken användes det därför både i termer av faktiskt jordbruk, men antog även den mer metaforiska betydelsen av att odla den mänskliga själen. Under medeltiden kom detta även att innefatta odlandet av den enskilda människans relation till Gud. I den europeiska kontext där kulturbegreppet växte fram betraktades fram till 1600-talet religionen som en avgörande faktor när det kom till att dela in människor och världen i stort. I spåren av renässansen började tänkare och filosofer istället tala om kulturen som en sammanhållande och definierande kraft i Europa, som i jämförelse med andra världsdelar framhölls som mer civiliserad och framåtskridande.
I och med de historiska processer som under 1700- och 1800-talet omvandlade europeiska kungariken till moderna nationalstater tillfördes ytterligare betydelse till kulturbegreppet. Kultur kom att signalera särdrag hos en grupp – uttryckta genom traditioner, språk och seder – kring vilka en nationell gemenskap kunde formas (Hastrup 2010). Under den nationalromantiska eran började därmed kulturella särdrag att renodlas på liknande vis runt om i Europa, då varje framväxande nationalstat arbetade för att definiera sin specifika folkkultur (Ehn & Löfgren 1996). Under 1900-talet kom sedan kulturbegreppets användningsområden att vidgas explosionsartat, inte minst genom de former av masskultur som blev tillgängliga genom nya medietyper, där även nya möjligheter till global kommunikation och mobilitet utmanade gamla föreställningar om kulturella gränser.
På ett mer övergripande plan har kulturen traditionellt fått stå i motsats till naturen, där den förra representerat ordning, civilisation, samhälle och mänskligheten i stort medan den senare stått för det som befinner sig utanför dessa gränser – det kaotiska, otämjda eller okonstlade (Ehn & Löfgren 2001). Indelningen har sina rötter i upplysningstiden samt i framväxten av det moderna samhället och kan sägas speglas i hur vi talar om saker i vår omgivning – mat, produkter eller beteenden – som just naturliga, trots att dessa uppenbart är resultat av mänskligt arbete. Motsatsparet inrymmer föreställningar om att det finns en mer genuin, hälsosam och orörd tillvaro bortom kulturen, som på samma gång kan vara hotande och farlig.
Denna distinktion är såklart högst tveksam, då den positionerar kulturen och därmed människan som stående utanför (och ofta ovanför) naturen, snarare än att betrakta dem som en del av samma värld. Det sena 1900- och tidiga 2000-talets vetenskapliga landvinningar och klimatmässiga förändring belyser bräckligheten i denna indelning ytterligare. Med samtida genteknik kan vi gå in och förändra det som tillsynes var av naturen givet. Simultant kan de klimatförändringar som nu hotar människans livsvillkor runt om i världen spåras till våra egna handlingar och sätt att leva. I båda fallen blir det tydligt att en definitiv skiljelinje mellan kultur och natur sannolikt bara kan dras i vår idévärld, då de båda i praktiken är sammantvinnade och oskiljaktiga (Latour, 1993).
När vi till vardags talar om kultur är det dock sällan i dessa civilisationsomspännande termer, utan snarare för att beskriva sådant som finns i vår omedelbara närhet. Enligt etnologen Magnus Öhlander (2005) är det i regel tre olika företeelser som åsyftas när kulturbegreppet kommer på tal bland gemene man. Den första av dessa är det som med andra ord kan beskrivas som expressiva former eller estetiska uttryck – exempelvis konst, musik och litteratur. Kultur blir här något som kan utövas, men också resultatet av detta utövande. Det är också denna förståelse av kultur som är närmast associerad med kulturpolitik eller kulturliv, vilket gör att dess definition lätt blir ämne för debatt – inte minst rörande vad som skall räknas som ”riktig” eller ”fin” kultur. Det andra sättet som kulturbegreppet används finner sina rötter i det sätt som antropologer oftast närmat sig kultur, det vill säga som värderingar, ideal eller traditioner vilka människor samlas kring och som utgör grunden för delad identitet. I praktiken innebär detta ofta att likhetstecken sätts mellan kultur och etnicitet, men denna kulturförståelse återfinns även när vi talar om exempelvis subkulturella grupper eller en specifik företagskultur.
Det tredje sättet är att tala om kultur som en egenskap någon besitter och är nära besläktat med ordets grundbetydelse; att vara kultiverad eller belevad. Här kan vi skönja något av kulturbegreppets ursprungliga betydelse, då det handlar om att odla kunskaper och personlighetsdrag som ger status i andras ögon. Detta sätt att tala om kultur ligger nära det sociologen Pierre Bourdieu (1984) kallar kulturellt kapital – ett begrepp som används för att beskriva hur människors samhällsposition inte enbart är beroende av ekonomiska resurser, utan även av att besitta ”rätt” smak, manér och referensramar. Precis som med ekonomiskt kapital så är det kulturella inte jämnt fördelat – vissa är mer kultiverade än andra – vilket belyser att kulturen inrymmer värderande och hierarkiska dimensioner. Även om det i samhället finns dominerande föreställningar om vad som utgör kulturellt kapital kan egenskaper tillskrivas olika grader av status i skilda sociala grupperingar och sammanhang.
Dessa tre sätt att bruka kulturbegreppet är inte ömsesidigt uteslutande, utan snarare intimt sammanvävda med varandra. För att betraktas som kultiverad krävs exempelvis omfattande kunskap om rätt sorters estetiska uttryck – som att ha läst litterära klassiker eller kunna identifiera kompositörer till musikstycken. Det samma kan sägas om andra former av kulturella gemenskaper, där exempelvis musik, klädstilar eller maträtter ofta står som samlande symboler.
Även med ett etnologiskt perspektiv får de tre sätten att använda kulturbegreppet sägas vara centrala när det kommer till att undersöka kultur. Det vardagliga bruket av kultur kan dock te sig problematiskt för den som önskar få en mer djuplodande förståelse för komplexiteten i mänsklig samvaro. I korthet kan denna problematik beskrivas som att kulturen på samma gång objektifieras och subjektifieras. Med detta menas att kulturen antingen behandlas som ett statiskt och enhetligt ting vilket existerar oberoende av människorna som utövar den (ett objekt), eller att kulturen betraktas som en självständig kraft med egen vilja vilken ofrånkomligt tvingar människor att agera på vissa vis (ett subjekt).
I båda fallen förflyttas fokus från människors faktiska livsvillkor och gör kulturen till något oföränderligt som kan stå för sig själv, skiljt från ett historiskt och socialt sammanhang (Hastrup, 2010; Öhlander, 2005). Med en sådan onyanserad förståelse av kultur finns det risk att den får stå som förklaringsmodell för allsköns fenomen, utan att underliggande sociala mekaniker undersöks närmare. Ett exempel på detta är när kultur likställs med nationell eller etnisk bakgrund, då detta tenderar att överskugga andra gemenskaper en individ uppgår i och som kan ha betydligt större inflytande över hur dennes liv utspelar sig (Dahlén, 1997).
Från att nu skisserat vad det inte är jag primärt talar om då jag talar om kultur, skall jag i nästa inlägg beskriva ett etnologiskt sätt att närma sig kulturen.
Läsning
Bourdieu, Pierre (1984). Distinction: a social critique of the judgement of taste. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.
Carlander, Anders; Öhberg, Patrik & Mellander, Elias (red.) (2019). Ingen kommer undan kulturen – Den västsvenska SOM-undersökningen 2018, SOM-rapport nr 75. Göteborg: Göteborgs universitet.
Dahlén, Tommy (1997). Among the interculturalists: an emergent profession and its packaging of knowledge. Stockholm: Stockholms universitet.
Ehn, Billy & Löfgren, Orvar (1996). Vardagslivets etnologi: reflektioner kring en kulturvetenskap. Stockholm: Natur och kultur.
Ehn, Billy & Löfgren, Orvar (2001). Kulturanalyser. 2:a reviderade upplagan. Malmö: Gleerup.
Grahn, Wera (2006). ”Känn dig själf”: genus, historiekonstruktion och kulturhistoriska museirepresentationer. Linköping: Tema Genus, Linköpings universitet.
Hastrup, Kirsten (2010). Kultur: den flexibla gemenskapen. Lund: Studentlitteratur.
Hyltén-Cavallius, Charlotte & Svanberg, Fredrik (2016). Älskade museum: svenska kulturhistoriska museer som kulturproducenter och samhällsbyggare. Lund: Nordic Academic Press.
Latour, Bruno (1993). We have never been modern. New York: Harvester Wheatsheaf.
Öhlander, Magnus (2005). Inledning. I Öhlander, Magnus (red.) Bruket av kultur: hur kultur används och görs socialt verksamt. Lund: Studentlitteratur, s. 11-42.