Ledtiderna för vetenskaplig publicering är tyvärr långa och det kan ta år mellan att en undersökning påbörjas till dess att resultat publiceras. Lyckligtvis hade jag under förra året möjlighet att bidra till ett specialnummer av den etnologiska tidskriften Kulturella perspektiv, vilket publicerades straxt innan jul. Det övergripande temat var covid-19-pandemin och min text därför att handla om hur pass förberedda de preppare jag intervjuat varit för pandemin. Artikeln finns att läsa i sin helhet här.
Idén till projektet För alla eventualiteter föddes i slutet av 2018. Det projektet var tänkt att handla om var hur människor preppar inför den potentiella krisen och hur de föreställer sig framtiden. Efter att ha sökt lite olika former av finansiering så beviljades projektet finansiering i slutet av 2019, med startdatum satt till mitten av 2020. Däremellan träffade skiten fläkten, för att använda sig av ett prepperidiom, då covid-19-pandemin bröt ut. I skrivande stund har restriktionerna lättats och det finns en försiktig förhoppning om att livet skall kunna återgå till hur det var innan, men det vore ingen underdrift att säga att de senaste två åren varit det (hittills) största avbräcket mot något slags normalläge under min livstid. Vilka pandemins långsiktiga konsekvenser blir återstår att se, men en sak den tycks bidragit med är att ha gett extra skjuts till en redan innan uppåtgående preppingtrend.
Om läsaren för ett ögonblick ursäktar att jag sätter mig själv i centrum, så var pandemins konsekvenser inte bara omstörtande för snart sagt hela världen, utan också för forskningsprojektet. Från att det skulle handlat om ”krisen som kanske kommer” har projektet istället bedrivits under en pågående samhällskris, vilken lyst nytt ljus över prepping som kulturellt fenomen. På många sätt framstår pandemin som just den typ av situation många som preppar varnat för – inte minst i dess inledande fas, då mycket ännu var okänt om själva sjukdomen och butikshyllor gapade tomma. Flera av de personer jag intervjuat i projektet uppger också att pandemin lett till ett annat bemötande och intresse för deras prepping från omvärlden; ”Helt plötsligt ses man inte som så knäpp längre”, som en av dem uttrycker det.
En central komponent i den kulturella sammansättning som utgör prepping är framtiden, eller rättare sagt föreställningar om framtiden. För att förberedelse skall bli möjlig måste situationen där förberedelserna skall komma till användning artikuleras i någon form. Därför var det i mina ögon uppseendeväckande att i intervjuerna var det endast en eller två av de tjugo deltagarna som uttryckligen sa att pandemi var något de preppat för. Vad kan det bero på och vad var det som de istället förberett sig för? Det går såklart att läsa i artikeln!