Jag hade i höstas nöjet att få att prata om projektet och om prepping med Martin som driver bloggen och podcasten Vardagsprepping – stort tack för det! Avsnittet går att lyssna på här. Samtalet handlar både om projektets övergripande syfte och de första resultaten från fältstudierna – men mer om detta i kommande inlägg.
En stor fördel med pod-formatet jämfört med gammelmedia är att det finns utrymme att lägga ut orden, vilket Martin mycket generöst lät mig göra. När man pratar på i över en timme kan det ju dock smyga sig in ett och annat misstag. Jag gör exempelvis mitt bästa för att citera en filosof som skall ha sagt att ”det är lättare att föreställa sig apokalypsen än kapitalismen slut”, utan att faktiskt få ur mig namnet på personen i fråga. Den slovenske filosofen Slavoj Žižek var den jag hade i åtanke, men citatet har även tillskrivits den amerikanske filosofen Fredric Jameson.
Vidare värt att nämna är att jag ungefär 44 minuter in i avsnittet lyfter aspekter hos preppingkulturen jag motvilligt kallar ”problematiska” – motvilligt då ”problematisk” i mina öron är ett sånt begrepp som bara signalerar vag motvilja om det inte kvalificeras ytterligare, lite på samma sätt som ett okvalificerat ”intressant” många gånger fungerar som en oengagerad, verbal ”tumme upp”. Om ordvalet åsidosätts för ett ögonblick såg mitt resonemang kortfattat ut såhär: Om det finns någon tydlig risk jag ser med prepping som kulturell form är det om den får stå som substitut för samhällsengagemang – att människor istället för att försöka förändra de brister och fel de ser i sin omvärld uppgivet rycker på axlarna för att satsa på att bygga på de egna konservlagrena istället. Som jag nämner är detta inte en inställning jag tror med automatik infinner sig då någon börjar preppa. Tvärtom så argumenterar ett flertal av de personer jag intervjuat i projektet för att ett samhälleligt engagemang – exempelvis genom hemvärnet eller organisationer som Röda Korset – går hand i hand med att stärka den personliga hemberedskapen i upprättandet av ett hållbart samhälle.
Mitt uttalande fick en av poddens lyssnare att reagera och höra av sig till Martin. Lyssnarens kritik i sin helhet höres bäst i början av efterföljande avsnitt, men skulle med mina ord sammanfattas med att jag med mitt uttalande ”dissar” prepping som helhet samt att jag vill tvinga på människor ansvar för sådant de inte har någon kontroll över – som containerkrisen eller våld i samhället. Jag skall här, sent omsider, försöka förtydliga mitt resonemang.
På den första punkten får den som läser här eller lyssnar på podden skapa sin egen bild – även om det väl kan vara på sin plats att påpeka att en inte obetydlig del av samtalet handlar om hur de som deltagit i undersökningen varit hjälpta av sin prepping under pandemin och att detta sannolikt även varit till hjälp för andra. Till syvende och sist är min uppgift som forskare vare sig att ”dissa” eller ”hissa” de företeelser jag undersöker, utan snarare att försöka sätta in dem i sin samhälleliga och historiska kontext; vad säger ett fenomen som prepping om den tid vi lever i?
Detta leder till den andra punkten – rörande ansvar. Jag skall inte tillskriva lyssnaren någon ideologi, men dennes uttalande om att den egna personen, familjen och egendomen är det enda man borde ha ansvar får sägas ligga tydligt i linje med det de stråk av libertarianism som finns inom preppingkulturen, såväl i Sverige som internationellt. Denna politiska åskådning är dock långt ifrån allenarådande inom svensk prepping – ett ämne jag hoppas kunna skriva mer om här i framtiden. Att fler politiska analyser ryms under preppingens paraply går dock att höra med all tydlighet i ett panelsamtal som arrangerades av Vardagsprepping i samband med beredskapsveckan 2021.
Oavsett detta så finns det en markant skillnad i hur jag som etnolog och kulturforskare i jämförelse med ett ideologiskt perspektiv som sätter individens frihet i första rummet; min förståelse av tillvaron utgår från kollektivet, inte från den enskilde personen. Vi människor föds in i flera former av gemenskaper (familjer; stammar; religioner; nationalstater), utifrån vilka vi sedan får de verktyg vi behöver för att förstå oss själva och vår omvärld. Det innebär att vad vi ser som möjligt, eftersträvansvärt eller skrämmande aldrig helt och hållet är upp till oss själva, utan i att detta i hög grad delas och förhandlas kollektivt. Det skiftar också fokus för frågan om ansvar i någon utsträckning. Snarare än att intressera mig för vilket ansvar den enskilde borde ta, vill jag undersöka hur ansvar fördelas socialt mellan individ och kollektiv – vilket skulle kunna exemplifieras med hur diskussionen ser ut runt köksbordet i en familj, såväl som genom politiska debatter i media eller lagstiftning. Frågan blir då snarare; vilka former av ansvar är det möjligt för individen att ta och hur formas det utrymmet genom kulturella (sociala, ekonomiska, politiska, juridiska etc) processer? Om det är rätt eller fel av de som preppar att fylla på i de egna lagren är därför ovidkommande, men jag tror definitivt inte det är ett hälsotecken hos ett samhällt om dess medborgare uppfattar detta som det enda sättet de kan påverka sina livsvillkor eller öka sin trygghet.
Slutligen befarar lyssnaren att resultaten från undersökningen inte kommer bli någon trevlig läsning för preppers. Om så är fallet får framtiden utvisa, men min förhoppning är att de som delat med sig av sina erfarenheter i projektet skall känna att dessa återges på ett representativt vis, oavsett om de i slutändan delar mina analytiska ingångar och resonemang.